Klotterplank

Här på vårt Klotterplank kan du dela med dig av kommentarer, tankar och funderingar. Det du skriver i namnrutan puliceras, däremot inte e-post eller webbplats. Allt klotter är publikt och kan läsas av alla. Texterna modereras innan publicering.

3 tankar på “Klotterplank”

  1. Några tankar i natten på ett hotellrum i Raahe, Finland.

    Sen några år tillbaka stänger jag aldrig av min telefon.
    Det var vad jag kunde erbjuda den som jagades av sina demoner, drogfri eller fortfarande aktiv spelade mindre roll, för jag vet att det kan vara just det samtalet som förändrar den personens liv.
    Idag har jag tagit det ett steg längre. Mitt tillfrisknande och det jag lärt mig under åren har öppnat helt nya horisonter. De vänner jag har, har plötsligt börjat anförtro mig de djupaste hemligheter i sina liv, vi har samtal som skulle varit helt omöjliga för några år sedan och vi växer tillsammans efter varje samtal. En helt fantastisk utveckling.
    Jag är djupt tacksam över det jag fått och ser det som min skyldighet att ge tillbaka vad jag kan till den som behöver det.
    Beroende eller inte, vi kan alla få behov av att ha någon att anförtro oss åt

  2. Anders heter jag och i sådana här sammanhang brukar jag presentera mig som beroende.
    Jag har alltid varit en beroendeperson men kanske inte sett på mig själv som en typisk missbrukare. Mer som att jag alltid haft en fruktansvärd otur, träffat “fel” människor, haft “fel” jobb, bott på “fel” ställen. Allt har helt enkelt varit “fel”.
    Men aldrig mitt fel.
    Under 35 års tid levde jag i den förnekelsen. Trots oerhörda konsekvenser var det alltid lättare att skylla på andra än att se elefanten i rummet, att inse var problemet låg och dessutom vara modig nog att försöka ändra väg i livet.
    Min resa mot det nya startade inlåst på en avgiftning. 2 herrar dök upp i rätt ögonblick, just när nedtrappning och lugnande mediciner avslutats och jag satt mer mentalt naken än någonsin tidigare. Där och då tackade jag ja till en behandling, och där och då tog jag mitt livs viktigaste beslut: -från och med nu skulle jag lyssna, lära och göra som de med samma förutsättningar som mig gjort tidigare. Det var inte lätt alla gånger, vi gick igenom många förtroendekriser, hade högljudda gräl och skildes som bittra fiender ibland. Men dagen efter skakade vi hand och fortsatte arbetet, jag höll mig nykter en dag till och sakta började sen en vänskap växa fram när jag insåg att de inte var mina fiender. Det var min egen vilja som var min egen fiende, mitt egoistiska högtravande intellektuella ifrågasättande av allt från små petitesser till världspolitik.

    Den första tiden ägnade jag åt behandling och mötesgående. Jag var inskriven på 12-steg och ett kontinuerligt mötesgående var ett krav. AA och NA blev mina första fasta drogfria punkter under ganska lång tid. Jag ville inte längre experimentera själv, jag var för trött att slåss och här fanns en väg som fungerade. Jag valde en sponsor som kunde hjälpa mig att arbeta med de steg som finns, en person som jag kände stort förtroende för och som hade svar på allt jag inte kunde förstå. Eftersom vi hade samma bakgrund så talade vi samma språk, det fanns inte längre utrymme för lögner och halvsanningar.

    Med åren började jag så sakta trivas med mitt nya liv, en av de största utmaningarna jag stått inför var att göra om allt jag lärt mig tidigare. Att handla, tanka bilen, hämta på dagis, gå på föräldramöte, hämta pengar, beställa lunch, ta en dusch osv osv.
    Det var helt enkelt så att även om jag inte varit konstant påverkad i 35 år så levde jag med en missbrukares hjärna. Hela min kropp och själ var så uppslukad av beroendet att varje handling påverkades av den jag var. Med tiden kommer erfarenhet, många vardagliga saker fick jag god träning på, vissa andra mer sporadiskt förekommande tog mig med överraskning och jag fick helt enkelt bromsa upp och fundera en stund. Idag är det annorlunda, nu blir jag glad, snudd på upprymd när det inträffar en sån händelse, att jag får möjlighet att växa ett snäpp till.
    För 2.5 år sedan flyttade jag upp till Västernorrland, ett bra val visade det sig även om den första tiden kantades av viss oro. De möten jag gått på i alla år blev plötsligt väldigt svåra att komma till och jag fick allt mer egentid att förvalta. I början blev jag uppriktigt rädd och trodde att nu går det åt pipsvängen, men så funderade jag en stund på vad jag lärt mig och började bli mer uppmärksam på hur jag mådde och betedde mig. Jag tog mer plats i det offentliga livet, arbetade och var produktiv, barnen hade numera en sund relation även till mig.
    Jag hade utan att själv se det blivit en Svensson. Villa, vovve o Volvo.
    Denna föraktfulla stereotyp jag hånat hela mitt liv var nu det bästa som hänt mig, en samhällsmedborgare som mina medmänniskor kan anförtro sig till, en person som folk hälsar på, inte föraktfullt vänder bort blicken och går förbi.
    En dag i taget har blivit drygt 8 år, och jag är oändligt tacksam att jag fortfarande lever och här möjlighet att skriva dessa rader. Och så länge jag gör rätt sak av rätt anledning finns förutsättningar att det kan bli fler rader i framtiden.

    Anders S

    P.S.
    De konsekvenser jag nämnde tidigare var bland annat förlorat umgänge med mina barn, fängelse, institutioner, två skilsmässor, otaliga avgiftningar, periodvis hemlös och uteliggare, körkortslös i nästan 10 år plus allt annat mänskligt lidande som uppstår i nära relationer med en missbrukare.
    D.S.

Lämna en kommentar

Do NOT follow this link or you will be banned from the site!